Valet av
stop-motion-animation kändes både som ett obekvämt och skönt steg
utanför min trygghetszon. Det blev en chans till att gå tillbaka
till det naiva och intuitiva skapandet från min banrdom, kände jag.
Visst hade jag idéer om hur mina figurer och dekoren skulle se ut,
men i och med att jag inte visste mycket om skapandetraditionen inom
stop motion begränsades jag inte av den. På det hela taget var min
inställning till materialet väldigt avslappnad och lekfull. T.ex:
Även om mina skelettramar var svajiga och dåliga ibland, kändes
det kul att bara ”go along with it”. Jag hade heller inte några
problem med att släppa tanken om att alla figurernas leder skulle
vara rörliga på ett realistiskt sätt, eller att de skulle ha
detaljerade händer och fötter; det blev ju ”vantar” och
klumpfötter ändå, till slut.
Det är
kanske så att det digitala tecknandet blev lite mer prestigeladdat,
i och med att det liknade vad jag var van vid att göra sen innan,
men genom att styra bort min uppmärksamhet från det jag var bekant
med (skiss/line-art) till färg och framställning blev det även här
lättare att jobba.
”man kan
göra maniska arrangemang av stilleben, avsikter/föresatser/uppsåt”,
men när denna planläggning brister; när uppsåten rämnar och kaos
lyser fram genom sprickorna, då lyfter måleriet.”(eller skapandet
överlag, skulle jag säga)
”Mäster
Villhelm: ”avsikten är en tjuv; avsikt isolerar från kraft. Den
som hänger sig är helt och hållet fri; hängiven som planeten
kring sin sol.” Detta connectar till att mitt arbete har gått som
tåget när jag väl har satt mig ner.
”Traditionen,
vårt förhållande till de gamla mästarna skall tas för vad den
är; ett medel som kan berika vår kunskap. Att överskrida innebär
att tillågna sig detta, men att ha mod nog att förkasta det.”
Handlar om att använda kunskap om det förflutna endast som
riktlinjer/hjälpmedel för nuet. Detta connectar till faktumet att
jag har haft säkerhetsnät i mina line-art-gubbar, men ändå
försökt fördjupa mig mer i färger o
färgblandning/varm/kall/opacitet osv.
Syftet för mig var ju inte
att göra coola bilder eller färdiga ”verk”, utan snarare att
leka fram kunskap om och med de verktyg jag hade valt. Detta
connectar ytterligare till det jag skrev om Dewey i min uppsats: man
måste fånga elever i det de redan kan/är intresserade av för att
bygga ny kunskap.
”När haner
skulle sammanfoga sina musikaliska byggstenar till större helheter
använde han ofta slumpmetoder eller skapade rent intuitivt en
ordningsföljd, som i varje ögonblick precis lika gärna kunde ha
blivit en annan.” Detta har koppling till att mitt skapande blev
iterativt genom kontinuerligt delete:ande – jag delete:ade många
”darlings” i utforskandets namn (”hur blir det om jag gör så
här istället?”).
”vi vet
inte vad slumpens natur är. Därför kan det naturligtvis finnas
något hos slumpen som vi inte uppfattar. Den kanske ”sänder” på
helt andra våglängder än vad vår mänskliga upfattningsförmåga
kan uppfånga”. Tanke: musik är bättre live pga små falska toner
och improv, på samma sätt som resultaten från ens bildskapande är
friare när man lär sig leva med de små imperfektionerna, eller
kanske till och med embrace:ar dem.
Mitt syfte
var delvis att lära mig mer om tekniska hjälpmedel i form av
program. Det var även att skapa mer tredimensionellt. Jag har
lyckats göra bådadera, anser jag, och har lärt mig en del genom
lekandet på kuppen (t.ex i animationen valde jag, som jag sa till
katti när hon nämnde det, medvetet att inte gå på olles
animations-workshop. Detta för att jag inte ville få en specifik
kartlagd väg in i mediet. Det är klart att det kanske hade varit
givande på vissa plan, men helhetsmässigt kändes det som att det
blev mer personligt om jag gjorde ”resan” själv. Jag ville hitta
in själv och utforska i enlighet med min egen nyfikenhet. Det har
alltid givit mig de bästa resultaten när jag ska lära mig något!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar