Avslutande Reflektion

Överlag är jag nöjd med mitt slutresultat. Delarna i mitt verk smälte samman på ett tillfredställande sätt på utställningsdagen, och det kändes som att jag inte kunde vara tydligare med sättet jag ville presentera det på. Det blev som en adderad bonus att jag hade missbedömt verkets storlek i förhållande till utställningsytan; den som tog del av verket var tvungen att sätta sig ner framför det lilla bordet för att se alla delar ordentligt. Resten av korridoren var relativt tom, så trots mitt verks lilla storlek, drogs uppmärksamheten till det. 

Alla i klassen som fick ta del av mitt verk, verkade reagera på det och tolka det på liknande sätt. Nu vet jag ju inte hur mycket det berodde på att de faktiskt visste om vilka av mina personliga erfarenheter i Alperna verket byggde på, men jag tror dock ändå att mina tolkningsintentioner hade varit tydliga även för nån som inte visste om de underliggade idéerna. Detta eftersom mitt ljudklipp till stor del tjänade för att sätta tonen/bestämma miljön i min berättelse. 

Om jag ska försöka se förbättringspunkter i min arbetsprocess, kunde jag kanske ha försökt mer att ta mig ur mitt eget huvud för att förverkliga/pröva mina olika idéer. Nu blev det ju så att jag snarare gjorde en sorts ritning över mina olika koncept. Sen hade det kanske varit bra om jag hade kunnat torka ler-kärnan i min skulptur på något sätt, så att jag hade sluppit limma på massa papper på dess undersida (i slutändan läckte dock fukten igenom dem ändå). Papprena tog ju liksom bort lite av skulpturens samhörighet med bordet.  Ännu en punkt jag hade velat utveckla är färgschemat i bakgrundsbilden. Jag inkorporerade visserligen konceptet med färgerna som visuella representationer av olika delar av min ljud-berättelse, men det kändes som jag "slängde in det" i slutet mer som lite "strössel på toppen". Jag hade velat utveckla det mer på något sätt..

Nedan: några bilder från utställningsdagen.

(här ser man det vita, störiga pappret jag satte under berget för att hindra fuktskador på bordet)

Amanda (som opponerade på mitt arbete), Anna och Katti sa alla tre att de hade velat se en större bild bakom skulpturen, för att de skulle kunna känna att de "sögs in" mer i verkets helhetsupplevelse. Detta är någonting jag håller med om (och gärna hade ordnat), men jag hade bara tillgång till en A4-skrivare, så tekniken begränsade det lite för mig. Kristian nämnde dock att jag hade kunnat skriva ut stort på HDK:s skrivare. Det är bra info att ha koll på i framtiden!

Mitt verks övergripande stil gick bra ihop med stilen i utställningsmiljön.

När Anna och Katti gav mig respons sa båda att de hade kunnat tänka sig mitt verk stående mer i mitten av utställningsytan. Jag insåg att det antagligen var mina eventuella OCD-tendenser som hade hindrat mig från att se att ett sånt presentationssätt också skulle kunna funka. Nackdelen hade ju då i och för sig varit att jag hade fått svårt att applicera bakgrunden med färgerna och bergen. Anna sa dock att jag i så fall hade kunnat representera åtminstone färgerna via trådar som hängde ner till marken från under bordet; ett sorts "bergets rötter", om man så vill.

Tyvärr har jag inte hittat nån bra sida att lägga upp min ljudfil på som inte kräver att jag måste bli medlem osv., så ljudet får tyvärr utebli här.

Mera process-bloggeri

tjaba! här är lite bilder på delarna av min slutliga installation!

"berget"

nån sorts bakgrund för att förstärka kontexten i installationen lite.

en "piedestal" för att presentera installationen i sin helhet.

Jag har även spelat in ett ljudspår som skall lyssnas på i samband med betraktandet av mitt verk. Jag vet inte riktigt hur jag ska länka det här, men jag kanske kommer på nåt sätt längre fram!

Art now/How to be an explorer of the world + workshop

Här kommer min workshop-uppgift, inspirerad huvudsakligen av How To Be an Explorer of The World, då jag hade svårt att knyta an till/inspireras av verken i Art Now gentemot min bästa spontana koncept-idé. I How to be an explorer hittade jag en uppgift som satte igång mina tankebanor:

"YOUR FAVORITE STREET:
go to your favorite street. if you can't go there physically, then you can visit it in your mind.
map it out on a piece of paper. then describe (or otherwise document) everything in detail: the shops, houses, street signs, trees, etc."


Den här uppgiften fick mig att komma ihåg ett tv-program jag såg för ett tag sedan. Det var en sorts mashup mellan stjärnorna på slottet och andarnas makt. Programmet handlade alltså om ett gäng B- eller C-kändisar som åkte ut till ett (påstått) hemsökt slott för att via ett medium få kontakt med bortgångna nära och kära. En av programmets nyckelinslag var då kändisarna fick blunda och visualisera sitt "inre hus", alltså ett sorts förkroppsligande av hur de upplever sin mentala "värld". Mediumet hjälpte dem att tolka sina hus olika egenskaper. I ett fall var det till exempel en kvinnlig kändis som sa att hennes hus hade stora dörrar och högt i tak, vilket tydligen betydde att hon hade lätt för att öppna sig för nya bekantskaper och var allmänt tolerant mot sin omgivning.

Jag tyckte genast att det vore oerhört intressant att slå samman idéerna från teveprogrammet och boken för att sedan applicera det i uppgiftsform på mina klasskamrater. Jag var nyfiken på att se om jag också kunde leka medium och analysera deras olika "hus" för att lära känna dem bättre. Därför spenderade jag första delen av workshopen med att försöka göra dem mottagliga genom att tala till dem suggestivt om deras inre hus medan de blundade, slappnade av och fokuserade på att andas kontrollerat. Här nedan följer mitt upplägg i dess helhet:


1.

*Mörklägg rummet så mycket som möjligt för att tvinga deltagarna gå in i sig själva när de blundar.

*Be dem tänka på att andas långsamt och kontrollerat. "Bestäm/led" dem gärna in i takten, om möjligt.

*Börja tala till dem med en lugn och betryggande ton och be dem lägga alla kommande upplevelser på minnet.

-Du befinner dig i ett svart vacuum. Du tittar runt, men ser ingenting. Allt är svart. Du försöker hålla upp handen framför dig och se en skymt av den, men det gör ingen skillnad - din omgivning är fortfarande totalt mörker. Du skulle lika gärna kunna inte existera så vitt du vet. Du kan varken se 

eller höra någonting. 

*Dramatisk paus i några sekunder*

- Du ser en vit liten prick skymta i mörkret. Pricken är ungefär lika stor som ett nålsöga. Låååååångsamt vidgar sig pricken och blir till ett hål. Du känner att hålet drar dig mot sig, med en kraft lik gravitation. Du är långsamt på väg genom hålet, som vidgar sig mer och mer. 

*En till dramatisk paus*

Du är nu genom hålet och ute på andra sidan. Du står på vägen framför ditt inre hus. 

Du går fram till dess dörr och känner på dörrhandtaget. Hur ser dörren och handtaget ut? Hur känns de? Hur ser utsidan på ditt hus ut?

Du vrider om handtaget och går in genom dörren. Du är nu inne i ditt inre hus? Hur ser det ut där inne? Är det stort? Finns det många rum? Är det högt eller lågt i tak? Finns det särskilda eller konstiga rum? Hur är det möblerat i rummen? Luktar det på något särskilt sätt i ditt hus? 

*Låt dem skapa och uppleva bilden av sitt inre en stund. 5 min räcker.

*"Väck" dem igen genom att gradvis ändra tonen/volymen i rösten till mer vardaglig och be dem öppna ögonen

2.

*Ge dem i uppgift att flödesskriva om sinnesbilderna de fick i sitt inre hus. Låt dem skriva i c:a 8-10 min. 

*Ge dem sedan i uppgift att teckna upp sina hus planlösningar, som de sedan redovisar för varandra i slutet av workshopen.

Här är några bilder från när vi utförde workshopen:

Jag vågade mig inte på att göra någon djupgående analys på någon av husen, så jag bad mina deltagare att istället själva reflektera över efteråt vad deras inre bilder sade dem. Jag antecknade inte vad de berättade, då jag tänkte att den informationen skulle kunna räknas som lite halvprivat, och dessutom vara mest värda för dem själva.

Jag tror min workshop skulle funka bra i praktiken på en lektion i skolan. Vid första anblicken kan man tycka att den är lite enkel och kanske till och med barnslig, men det finns ett större djup i uppgiften om man bara vågar ge sig hän! Det går också att använda workshopen som en sorts avstamp till senare uppgifter i linje med dess eget tema, vilket alltid kan vara användbart.

Veckoreflektion(er), sammanfattning

Jag har tyvärr varit lite dålig på att uppdatera bloggen med veckoreflektioner, men här kommer ett inlägg som förhoppningsvis täcker det mesta i min arbets-/tankeprocess:

Sen starten av det här gestaltningsprojektet har jag haft svårt att komma igång med den rent praktiska delen av arbetet. Jag har istället gjort det mesta "arbetet" mentalt, då jag ofta har brainstormat intensivt (och kanske ibland för kräset - därav att det har tagit sån tid sen jag bloggade. ) kring hur jag vill framställa mitt projekt. Från början tänkte jag göra en enkel audio walk (fast en som inte kräver att lyssnaren måste gå någon särskild slinga/väg) av ljud jag har spelat in under en resa i Österrike. Tanken var (och är fortfarande) att sätta ihop ljudklippen i Garageband och lägga till en berättarröst ovanpå som hjälper till att "dra in" lyssnaren i berättelsen/miljön. Min kompis Fritjof har tillgång till en bra ZOOM-diktafon, så jag hoppas han så småningom kan hjälpa mig med inspelning och klippning. Denna berättelse skall bygga på de erfarenheter/minnen och mentala bilder jag fick under min resa.  Jag har inte börjat slipa på berättarröstens monolog än, men jag har fått klart för mig vilka känslor jag vill förmedla till lyssnaren via den. För att återkoppla till mitt förra inlägg med Bonhoeffers text om dumhet och gott/ont, tänkte jag på nåt sätt inkorporera det som ett återkommande tema i monologen.

Av de olika idéer jag har fått under projektets gång är det tre som har känts mest genomförbara och dröjt sig kvar i huvudet. Jag bestämde mig för att göra en liten "blueprint" av dem, så jag kunde förtydliga för både mig själv (och för dig som följer min arbetsprocess) hur jag har visualiserat dem.

Min "blueprint". Idé 1 är en kartonglåda i vilken jag har byggt en liten alpby i miniatyr. Genom de röda hålen kan man titta in i lådan (som är belyst utifrån genom en lampa riktad in genom ett hål i "taket").  Idé 2 liknar mer ett klassiskt utställningsupplägg, där jag har avbildat minnesbilderna från min resa i tavelformat. Som läget är nu har jag bestämt mig för att köra på min tredje idé om den ensamma bergstoppen/bergskedjan. Den känns mest intressant, då att den har potential att bli komplex men ändå avskalad på samma gång. Sen känner jag att det vore en allmänt cool idé att göra en mindre avbildning av något som är så massivt som en bergskedja. Ofta är det sådana kolosser som ger folk perspektiv på hur små de är i förhållande till naturen/omvärlden, men jag vill istället här "förminska" det stora och visa på storheten i människans relationer och känsloliv. På bilden för idé 3 finns ingen musikspelare avbildad bredvid, men jag har en idé om att ha nån sorts spelare inkluderad nära skulpturen som kan spela upp mina insamlade ljud, och göra upplevelsen komplett.

Jag har sedan jag ritade blueprinten kommit på en till del till skulpturen (därför syns den inte på bilden ovan), som är tänkt att knyta ihop min ljudslinga och skulpturen: jag tänkte hålla papper i olika färger bakom skulpturen och rita ut konturerna på papprena. Sen tänkte jag på något sätt klippa ut och fästa konturerna/mellanrumsformerna på bergskedjan. Detta för att på nåt sätt accentuera "det som finns mellan bergen" - (i det här fallet de mänskliga relationerna/berättelsen) en abstrakt idé som Anna introducerade för mig på en av handledningarna. Jag kanske lägger upp en bild på detta i ett senare inlägg.

En bild för att bevisa att jag faktiskt har gjort något KONKRET för att realisera min vision; jag har köpt lera och verktyg att bygga upp bergskedjan med! (hehe)

Text till Litt. Seminarium 19/2

Dietrich Bonhoeffer, (1906-1945)

Om Dumheten:

"Dumheten är en farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan bär alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rätsida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda - i sådana fall blir den dumme rentav kritisk - och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag.

Och den dumme är till skillnad från den onde restlöst självbelåten; han kan till och med bli farlig, eftersom han retad gärna går till attack. Därför måste man vara mer försiktig med den dumme än med den ondskefulle. Aldrig mer tänker vi försöka övertyga den dumme med skäl; det är meningslöst och farligt.

För att veta hur vi skall komma dumheten till livs, måste vi söka förstå dess natur. Så mycket är säkert, att den inte till sitt väsen är en intellektuell defekt, utan en mänsklig. Det finns människor med ovanlig intellektuell rörlighet som är dumma, och det finns intellektuella tröghuvuden som är allt annat än dumma. Denna upptäckt gör vi till vår överraskning i bestämda situationer. Därvid får man mindre intrycket att dumheten är en medfödd brist än att under vissa omständigheter människor GÖRAS dumma, resp. låter sig fördummas. Vi lägger vidare märke till, att denna defekt är mindre vanlig hos avskilt och ensamt levande människor än hos människor och människogrupper som av tvång eller böjelse lever i flock. Så är kanske dumheten snarare ett sociologiskt än psykologiskt problem. Den är en särskilt form av historiska omständigheters inverkan på människorna, en psykologisk följdföreteelse till bestämda yttre förhållanden. Vid närmare påseende visar det sig, att varje stark yttre maktutveckling, den må vara politisk eller religiös, slår en stor mängd människor med dumhet. Ja, man vågar nästan tala om en socialpsykologisk lag. Den enes makt behöver den andres dumhet. Processen är inte den att vissa - t.ex. intellektuella - anlag plötsligt skrumpnar eller förtvinar, utan människan förlorar sin inre självständighet under maktutvecklingens övermäktiga tryck, så att hon mer eller mindre omedvetet avstår från att ta ställning på egen hand. Att den dumme är egensinnig, betyder ingalunda att han är självständig. Man märker redan vid samtal att man inte har med honom själv att göra personligen, utan med slagord, klichéer och dylikt, som fått honom i sin makt. Han är trollbunden, bländad, in till kärnan missbrukad och misshandlad. Sålunda förvandlad till ett viljelöst instrument blir den dumme i stånd till allt ont, men samtidigt ur stånd att inse det onda. Häri ligger risk för ett diaboliskt missbruk som kan döma människor till slutlig undergång."

Walkabout 1

1. Götaplatsen/Poseidon:

Vad gör den med dig? Vad gör den med platsen? Hur uppfattar du rummet och Poseidon? Vad berättar den om sin tid?

2. Kajsa Von Siepen - skulptur, Konstmuseet:

Vad gör den med dig? Vad berättar den om vår tid? Vad gör den med rummet?

3. Föreställ dig att Poseidon och Kajsa Von Siepens skulptur byter plats:

Hur blir det? Vad händer med Rummet? 

4. Vasaparken - Hitta stenen i gräsmattan:

Vad gör den med dig? Vad händer med rummet?

5. Kungsparken:

Vandra runt och se på de olika uttrycken som finns i parken. Är det något som fångar din uppmärksamhet? Varför?

6. Pedagogen:

Besök Marit - Vad börjar du tänka på? Hur är det att möta hennes blick? Vad gör hon med dig? Vad gör hon med rummet?

7. Feskekörka:

Ställ dig i den lilla skulpturen. Vad händer? Hur känns det? Vad berättar de om?

10. Järntorget, Fontänen:

Varför är den där tror du? Vad berättar den om rummet?

11. Andra Långgatan:

Vilka uttryck hittar du här? Vad gör det här rummet med dig? Vilka är här?

12. Masthuggstorget:

Vad gör den här platsen med dig? Vad uppfattar du?

Gestaltningsprocess del 2

Jag har bestämt mig för att köra på Idé 3 som jag nämnde sist i det senaste inlägget. Jag har fått filmat lite grann, men sen tog lagringsutrymmet på min telefon slut, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ur knipan. Delete:a lite från min enorma spotify-lista, kanske?...

Process, Gestaltning av "SPEL"

När vi fick uppgiften att dokumentera och gestalta kring Spel-temat, sa Nike att vi skulle försöka följa våra kreativa impulser och pröva att realisera våra idéer så mycket som möjligt, och i olika uttrycksformer dessutom. Som många andra plågas jag av rädsla för att misslyckas med de projekt jag företar mig, och lider lite av en "do-or-die"-mentalitet när det gäller mycket i livet. Jag visste att jag inte skulle hinna förverkliga alla mina idéer på det sättet som Nike helst ville att vi skulle, men jag tänkte att jag åtminstone skulle kunna brainstorma ihop en del idéer, av vilka jag skulle välja den bästa till att förverkliga mot slutet av gestaltningen. Nedan följer några av mina "bästa" idéer:

Spel för mig är något som ger spelaren makt eller tillgångar hen aldrig skulle ha tillgång till annars. Precis som detta kan ge spelaren massa goda möjligheter såsom att rädda folk och leka superhjälte, kan det också ge hen möjlighet att leva ut sina mörkare impulser, såsom att döda och stjäla. En idé skulle alltså kunna utforska detta mörker i form av att jag spelar ett av mina FPS(first person shooter)-spel och pausar för att reflektera varje gång jag dödar någon, eller gör något moraliskt ifrågasättbart. Jag måste under min reflektion komma på en bakgrundshistoria till den jag mördar och ta ställning till/berättiga min handling. Kan jag inte göra det måste jag stänga av spelet. Alla reflektioner filmas och klipps ihop till en "slutprodukt".

Idé nr. 2: Jag filmar bara alla brutala dödsskjutningar och gör dem till ett makabert döds-kollage (för att belysa hur avtrubbande det kan vara att utsättas för sådana bilder gång på gång.). Jag har nämligen en känsla av att jag själv är sjukt avtrubbad när det gäller sådana saker. Antagligen var det därför jag inte reagerade lika kraftigt på kollage-klippet Peter visade oss om kvinnoförnedring i spelvärlden.

Idé nr. 3: Jag filmar min egen vardag ur ett FPS-perspektiv, där jag utför vardagliga "uppdrag". Jag kan till exempel ge mig själv erfarenhetspoäng för att jag går ut och införskaffar diverse "skatter" såsom mjölk och bröd. På så sätt tvingas jag reflektera över vilka fysiska möjligheter jag själv har, men som andra kanske inte har. En rullstolsbunden har ju knappast samma konnotationer och upplevelser när det gäller "en promenad" som jag har. Tanken här är mest att inte gå runt och stirra för mycket ner i asfalten, utan istället se mig omkring och verkligen ta in/uppskatta min omgivning och mina möjligheter.

Digital workshop med Peter ("ta makten över din avatar")

Vi fick här välja bland olika debattartiklar för att sedan importera en till Adobe Acrobat PRO. Vi skulle därefter med hjälp av programmet strycka över alla ord i texten utom tre. Dessa tre ord skulle på något sätt gå att koppla till användandet av våra avatarer i Second Life. Jag valde de tre orden förmåga, flexibilitet och förverkliga. Detta för att jag kände att det var dessa ord som kärnfullt beskrev min upplevelse av spelandet (och samma känslor jag upplever varje gång jag spelar dator- eller tv-spel, vilket jag även ofta gör på fritiden). Orden kändes inte bara relevanta för min del, utan jag misstänker att fenomenen som de beskriver går att koppla till de flesta spelare, eller "gamers" om man så vill. 

Det andra delmomentet i uppgiften bestod i att vi skulle ta med oss våra tre ord ut i verkligheten och ta ett foto kopplat till orden (se nedan). Som den enkelspåriga typ jag är var den första bilden jag fick i huvudet en bild av gymmet där jag brukar träna. För vilket ställe främjar förmåga/flexibilitet och förverkligande om inte gymet!? 

Sedan skulle vi manipulera bilden i photoshop genom att dela upp den i fem olika enfärgade fält. Färgerna skulle hämtas från bildens redan existerande färgpalett/färgskala.

sedan var tanken att vi skulle inkorporera våra ord i bilden på nåt sätt (vilket jag råkade missa helt då det begav sig) och göra en animation där något i bilden skulle röra sig. Eftersom jag är nybörjare med photoshop gick inte animationsbiten som tänkt, och trots mina febrila försök fick jag inte kettlebells:en i bakgrunden att flyga upp i luften som jag ville... Men, men. Det här är ju en processdokumentation, och då antar jag att det är ok att visa upp sina misslyckanden, så länge man har något att visa upp överhuvudtaget!