Som delmoment i LGBD40-kursen skulle vi skapa avatarer i online-spelet second life, och sedan "ta makten över" dessa genom att spela spelet utifrån deras perspektiv. Jag försökte ihärdigt att skräddarsy min karaktärs ansiktsdrag och klädsel, men tappade bort mig hela tiden bland spelets många menyer. De klädval osv. jag upptäckte att jag faktiskt kunde göra kändes omotiverade, då default-kläderna min avatar hade kändes mer "mig" som de var. Jag lyckades dock få på en gitarr på min avatars rygg, så i sin "opersonlighet" blev han ändå tilldelad ett attribut som har stort värde för mig.
När vi väl började spela märkte jag att spelet laggade, vilket fick min avatars ansiktsdrag att ändras något helt groteskt (se översta bilden nedan). Det komiska var att det bara var jag som såg min avatar på det viset; Kristian, Titti, Peter och Katarina såg avataren precis som jag hade avsett. Det fick mig att tänka på hur vi människor väljer att representera oss själva i verkliga livet. Till exempel: även om jag har en brännskada i ansiktet som starkt präglar sättet jag ser på mig själv, behöver inte det påverka andra på samma sätt. Samma sak om jag sitter i rullstol, eller om jag skulle sakna mina armar. Jag kanske har nära vänner som ser förbi den ytliga fysiska dimensionen och ser potentialen och möjligheterna i min person, ändå. Det är detta tänk som har präglat min approach till de senare uppgifterna i kursen: jag tänkte mer och mer på vilken viktig roll spel kan ha för att ge folk vissa rörelsemöjligheter och fysisk frihet som de kanske inte skulle ha annars.
(freaky-face)
kristians avatar(uppe till höger) passade inte heller in i den klassiska mallen för kroppars proportioner osv. Det räckte tydligen som argument för att bannlysa honom för spelare i en av världarna vi besökte. Det var en underlig upplevelse. Flera av dem hade "udda" utseende på sina avatarer, men kristians var "för ful", så han fick inte vara med och leka, helt enkelt.
