Dietrich Bonhoeffer, (1906-1945)
Om Dumheten:
"Dumheten är en farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan bär alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rätsida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda - i sådana fall blir den dumme rentav kritisk - och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag.
Och den dumme är till skillnad från den onde restlöst självbelåten; han kan till och med bli farlig, eftersom han retad gärna går till attack. Därför måste man vara mer försiktig med den dumme än med den ondskefulle. Aldrig mer tänker vi försöka övertyga den dumme med skäl; det är meningslöst och farligt.
För att veta hur vi skall komma dumheten till livs, måste vi söka förstå dess natur. Så mycket är säkert, att den inte till sitt väsen är en intellektuell defekt, utan en mänsklig. Det finns människor med ovanlig intellektuell rörlighet som är dumma, och det finns intellektuella tröghuvuden som är allt annat än dumma. Denna upptäckt gör vi till vår överraskning i bestämda situationer. Därvid får man mindre intrycket att dumheten är en medfödd brist än att under vissa omständigheter människor GÖRAS dumma, resp. låter sig fördummas. Vi lägger vidare märke till, att denna defekt är mindre vanlig hos avskilt och ensamt levande människor än hos människor och människogrupper som av tvång eller böjelse lever i flock. Så är kanske dumheten snarare ett sociologiskt än psykologiskt problem. Den är en särskilt form av historiska omständigheters inverkan på människorna, en psykologisk följdföreteelse till bestämda yttre förhållanden. Vid närmare påseende visar det sig, att varje stark yttre maktutveckling, den må vara politisk eller religiös, slår en stor mängd människor med dumhet. Ja, man vågar nästan tala om en socialpsykologisk lag. Den enes makt behöver den andres dumhet. Processen är inte den att vissa - t.ex. intellektuella - anlag plötsligt skrumpnar eller förtvinar, utan människan förlorar sin inre självständighet under maktutvecklingens övermäktiga tryck, så att hon mer eller mindre omedvetet avstår från att ta ställning på egen hand. Att den dumme är egensinnig, betyder ingalunda att han är självständig. Man märker redan vid samtal att man inte har med honom själv att göra personligen, utan med slagord, klichéer och dylikt, som fått honom i sin makt. Han är trollbunden, bländad, in till kärnan missbrukad och misshandlad. Sålunda förvandlad till ett viljelöst instrument blir den dumme i stånd till allt ont, men samtidigt ur stånd att inse det onda. Häri ligger risk för ett diaboliskt missbruk som kan döma människor till slutlig undergång."
