Erik - HDK: mars 2013

Vi har bland annat läst och diskuterat om barns skapande i Vygotskijs Fantasi och kreativitet i barndomen, om tecken/symboler/symbolik/visuell kommunikation i Det kreativa ögat och om synen på bildämnet och dess roll i skolan i Skolan och den radikala estetiken. Jag tror att vi har studerat just den här litteraturen för att vi skall vidga våra vyer från den klassiska synen på bildämnet som huvudsakligen ett tekniskt ämne. Böckerna har tryckt mycket på bildens kommunikativa egenskaper och hur viktigt det är att ha koll på vad bilder kan förmedla och hur man förmedlar saker själv i sina egna bildkompositioner. För mig personligen har litteraturen mjukat upp och omformat sättet jag själv ser på bild. Jag har växt upp med den gamla skolans bildundervisning där material och teknik har varit centralt, medan bildanalysen och kommunikationen har fått stryka lite granna på foten. Det känns som att vissa av böckerna har lyckats lugna min oro inför det faktum att HDK-folket har sagt att vi inte kommer få nån regelrätt teknik- eller materialundervisning. Jag tänkte först: - Men om jag inte får göra nåt sånt, varför går jag den här utbildningen över huvud taget? Jag har efter den här kursen börjat inse att bildämnet är mycket mer mångfacetterat än bara den tekniska biten.

Eftersom vi skall bli lärare är det viktigt för oss att få en insikt i hur ungdomar och barns bildskapande. På så sätt kan vi kan tolka våra elevers kreativa uttryck, lära dem att tolka andras kreativa uttryckssätt och få fram det de själva vill i deras egna skapandeprocess.

Vi har haft sokratiska samtal hyfsat regelbundet, och detta tycker jag har varit väldigt spännande och intressant i stort sett varje gång vi har haft dem. Jag har lärt mig nollställa mina egna tankar och åsikter för att sedan ta in andras tankar om saker och ting. Samtalen slutade sällan med konkreta svar på vissa frågor, men det var ändå väldigt skönt att få filosofera fritt medan andra lyssnade på vad man hade att säga. Vår gemenskapskänsla i klassen har också ökat tack vare dialogerna vi har fört när vi har diskuterat. Jag tror att dessa samtal kommer att hjälpa oss i vårt framtida läraryrke när vi skall bemöta elever med andra inställningar och tankar än oss själva. Genom att vi har fått agera samtalsledare själva har samtalen även givit oss verktyg för att eventuellt få eleverna att börja tänka i nya banor och öppna upp sig för nya infallsvinklar på saker och ting.

Assignmentsen har också varit väldigt givande. De har hjälpt mig att utforska min egen problemlösnings- och tolkningsförmåga, och detta tror jag har vart meningen med hela assignment-grejen. Ibland har det känts helt omöjligt att göra nåt eget av uppgifterna, men i slutändan har det ändå alltid gått vägen. Varje gång har det varit ett litet äventyr. Vi har också uppmuntrats till att ta oss utanför vår matrialmässiga trygghets-zon, och fått bra input från lärarna och varandra när vi har gjort det. Det känns som att det har hjälpt oss utvecklas som skapande personer. I nuläget känner jag mig mer självsäker i mitt bildliga tolkande av saker. Andra kanske gestaltar samma sak som jag helt annorlunda, men jag har inte gjort nåt fel för det. Jag har förstått att min tolkning är min tolkning, och den skall jag vara stolt över.

Genom att jobba med gestaltningsprojektet har jag som jag nämner i ett inlägg på bloggen jobbat lite på att få tummen ur och även här acceptera skavankerna i mina egna kreationer. Vi har fått se hur klasskamrater har tagit uppgiften till ställen vi själva inte skulle ha tagit den till, och hur coolt det kan vara när nån tänker annorlunda än en själv.

Galleribesöken har varit intressanta, och jag tror att meningen med dem var att vi skulle få en känsla av konstvärlden i stort och hur aktiva och utställande konstnärer tänker och jobbar. Själv hade jag aldrig satt min fot på ett galleri innan, så det blev lite av en klargörande och avmystifierande upplevelse för mig. Ett galleribesök blir ju lite vad man gör det till, då man bara kan titta snabbt och sen gå. Men om man tar sig tid och tänker efter medan man tittar på tavlorna, fotona, filmerna, performance:en och skulpturerna blir det en mycket djupare och givande upplevelse.

Reflektion V.12

Under den här veckan jobbade vi nästan uteslutande med gestaltningsprojektet. På måndagen när man väl satte sig ner och skulle komma på en egen tolkning av uppgiften stod det helt still i skallen. Det kändes ovant att ha en såpass konkretiserad uppgift att följa, och det var svårt att hitta en helt egen version av vardagliga saker såsom pennor och skrivblock. Den bekvämaste delen i uppgiften tyckte jag var att man skulle gestalta kunskapen man hade med sig och den man behövde i sin framtida lärarroll. Det kändes som att jag hade lite mer svängrum där. Efter hand upptäckte jag dock att man faktiskt kunde göra nåt eget av föremålen. Min pensel blev ju till exempel väldigt personlig, eftersom borsten var min eget bröstbehåring. Och genom att rita en förenklad avbildning av mig själv på blocken hade jag ju faktiskt claim:at dem också. Jag kände mig som en duktig problemlösare.

När vi i slutet av projektet visade upp våra tolkningar av uppgiften skingrades de tvivel man hade i början om hur meningsfull uppgiften egentligen var då den var såpass konkret. De andra hade gjort skitfräcka och intressanta tolkningar, och alla var fascinerade av varandras saker. Vi fick höra andras tolkningar av våra egna tolkningar och det kändes som att alla verkligen hade lagt upp en bit av sig själva på bordet. Lite självrannsakande, typ.

Genom att genomföra gestaltningsprojektet har jag lärt känna mig själv och mitt egna kreativa tänkande och problemlösande, och det var ju det som våra HDK-lärare hade lovat oss från början. Det känns bra, och jag hoppas att vi kommer att få mer av den varan. Man lär sig få tummen ur arslet och börjar acceptera skavankerna i verken man har gjort och gör. Det som jag själv inte har varit nöjd med har ibland fått väldigt bra respons av mina klasskamrater, och då tänker man om och ruckar på sina kreativa ramar för fult/snyggt och rätt/fel.

Jag hoppas det blir mer gestaltning framöver, för det här var riktigt sköj!

Kompensation för missad workshop

Det här är mitt kollage. Min skrivare fick slut på svart bläck, så jag fick improvisera lite med de "konstbilder" jag hade hemma. Jag hann skriva ut Mona Lisa innan det tog slut, dock! Jag klippte ut lite grejer jag fick från min LLU:are Östen innan VFU:n var slut. Han hade en bok med gamla reklambilder som han i stort sett massakrerade för att få loss bilderna. Jag fastnade för några in particular och bad att få ta med dem hem. Tur att jag sparade dem. Bruden som skjuter laserpistol fick jag från en arkitekttidning (tro det eller ej) som jag fick av min fasters sambo för länge sen.

Temat jag ville jobba utifrån med mitt kollage blev utan att jag tänkte på det lite genus-influerat. Jag ville väl egentligen visa på den manliga dominansen och ge kvinnorna lite mer kraft (här i form av en laserpistol. hehe). Sen ville jag genom att klippa in min kompis Simons teckning av nån sorts transvestit ge männen lite mer feminina attribut. Gubbarna med piporna är ju rätt gubb/mans-stereotypa, tänkte jag.

Konstbesök+BOK

Detta var alltså boken jag skulle reflektera över. Den var skriven på väldigt målande och avancerad engelska, så det var rätt segt att ta sig igenom den. Boken gav mig dock intressanta nya infallsvinklar om samhällets normativitet och en "lektion" i bildanalysens konst rent allmänt. Ett helt kapitel ägnades till exempel åt analys av denna bild av Arshile Gorky:

Rubriken var "A Sadomasochistic Drama in an Age of Traditional Family Values". Jag var väldigt förvånad att de kunde gräva så djupt i en bild som för mig såg väldigt uttryckslös och svårtolkad ut. Författaren tolkade det som att pojken i bilden kanske var homosexuell och att hans mor inte accepterade detta, och så följde de osannolika associations-leden på varandra i all evinnerlighet.

Ett annat kapitel behandlade feminism och hur den uttryckte sig i konsten på 60- och 70-talet.

Det här verket av Judy Chicago utforskar varför vi ser kvinnans menstruation som något man bör hålla för sig själv och inte prata om. Hon har fyllt en papperskorg med använda bindor. När jag först såg det kände jag :

-Ojoj, här var det nån som ville prove a point ordentligt. Materialet går ju in i samma fy-skäms-kastegori som bajs och andra mänskliga "slaggprodukter".

Sen läste jag i boken: "Horror of menstrual blood is a refusal to acknowledge the subject's corporeal link to the mother....It marks the site of an unspeakable and unpayable debt of life, of existence, that the subject (and culture) owes to the maternal body.". En mening som fick mig att börja ifrågasätta mitt eget normativa tänkande som sa åt mig att äcklas av bilden. Jag började plötsligt se fenomenet ur en positivare och större synvinkel.

Här nedan är alla mina galleribesök och dess tolkningar/reflektioner länkade:

Första galleri-vändan

Andra galleri-vändan

Reflektion V.11

Måndag:

Vi hade inläsningsdag på "Det kreativa ögat". Boken var stundtals intressant, men mest väldigt svår att förstå. Enligt min åsikt använde författarna förlegade formuleringar och rörde till begreppen lite granna i onödan, mest för att framstå som "ordentliga och smarta forskare". När vi sedan skulle ha seminarie på boken var det fler som delade min åsikt. Rebecka som ledde seminariet föreslog då att vi skulle ha flera tillfällen på oss att behandla litteraturen. Vi får se hur det går med det.

Tisdag:

Jag var borta från skolan på tisdagen, men jag har förstått i efterhand att de andra jobbade med en workshop då. De kopierade bilder från böcker och varandras verk för att sedan göra ett sammansatt kollage av dem.

Onsdag:

Vi hade ovannämnda litteraturseminarie med Rebecka.

Torsdag:

Vi fick vårt sjunde assignment som hade temat vad finns under min jacka?.

Fredag:

På fredag hade vi introduktion till den kommande gestaltningsveckan. Vi såg en film om en finsk blind man som hette Venninen i efternamn. Han hade trots sin totala brist på visuell tolkningsförmåga ett till synes givande och stimulerande liv. Detta var för att han alltid hade varit händig och påhittig. När han blev blind började han bygga saker själv för att klara vardagslivet. Det var en mycket inspirerande film, som fick en att ifrågasätta ens eget beroende av alla redan existerade och patenterade uppfinningar. Venninen var en ensamvarg som inte var särskilt beroende av någon annan, och det faktum att han var runt 90 år tycker jag visar på vad meningsfull stimulation kan betyda för folk.

Efter filmen visade Anna oss hur vi kunde tillverka truckerkepsar med papper, tejp, lim och diverse annat pysselmaterial.

Sen slutligen fick vi de grundläggande instruktionerna inför gestaltningsveckans uppgift som var "I min lärarväska".

tisdag 26 mars 2013

Gestaltningsveckan!

DIY - Lärarväskan

Innehåll:

Telefon,

keps,

pensel,

penna,

måttband,

anteckningsblock (rutigt/randigt/blankt),

det som jag i nuläget saknar och behöver ha med mig på "färden" och en konkretisering av det jag redan har med mig kunskapsmässigt

+ swede:a en scen som de gör i Be Kind Rewind-filmen) från en film du tycker om

+ en personlig prägel satt på väskan i sig

Här har ni min tolkning av uppgiften. Jag har ingen dokumentation från när jag väl mekade och pillade med sakerna, för att jag ansåg att jag hade fullt upp med den biten för att hålla på och fota och grejer. Det är bättre att jag skriver om det här istället.

Jag gjorde inga major changes på påsen. Jag hade tuschpennor som funkade att rita på tyg med, så jag färglade mustasch-mannens kalsonger röda och fyllde ut hand icke-existerande polisonger till ett par goa hår-korvar på sidan av huvudet.

Kepsen gjorde jag inte heller några stora tillägg på. Jag ritade bara till ett par ögon i nacken, för det önskar man ju att man hade haft ibland...

Min telefon blev rätt simpel. Jag ritade ut en askform på ett lite hårdare akvarellpapper och klippte ut den, för att sedan tejpa ihop bitarna med papperstejp och rita lite flashig iphone-liknande design på.

Jag skrev också ordet "tålamod" i feta bokstäver. Det var för att jag tror att det är en stor styrka som lärare att ha med sig just tålamod, till exempel när elever är svårhanterbara och planeringen skiter sig. Det är vad jag behöver ha med mig i väskan. Jag klippte ut texten och lade den som den var i kassen. Ingen tredimensionalitet här, inte.

(Min swede:ade version av Moria-scenen från sagan om ringen)

Jag valde den här scenen för att jag tycker att den är uppmuntrande och glädjande. Frodo börjar tvivla på sitt uppdrag och på sig själv, varpå Gandalf säger några fina och väl valda ord. Jag kan här identifiera mig med Frodo, och det är väl det huvudsakliga skälet till varför jag valde klippet.

Mina block tillverkade jag genom att helt enkelt vika A4-papper på mitten, dra ränder så att "blocken" fick olika mönster inuti, och rita en stiliserad bild av mig själv på framsidan. Jag tyckte att ett självporträtt vore det ultimata sättet att göra dem personliga.

Pennan, måttbandet och penseln hittade jag ute i skogen i form av pinnar som jag täljde till, vässade, tejpade och ritade lite på. Pennan blev väl varken personlig eller funktionell, men penseln blev absolut det! Jag funderade ännu en gång hur jag skulle kunna göra den så unik och personlig för mig som möjligt, och kom på att jag kunde använda mitt eget brösthår som penselborst. Kan det bli mer personligt och unikt konstverk än när man inkorporerar sitt eget DNA i det, liksom!? Mitt måttband blev mer av en linjal än ett faktiskt måttband, men det gjorde ingenting för mig. Jag kände att jag skulle behöva en linjal mer och bättre i framtiden än ett måttband.

Jag valde att lägga ner min assignment #7 i väskan också, för att jag tyckte att det var en bra symbol för vad jag hade med mig för kunskaper i nuläget. Jag tänkte att den, av alla assignments visade bäst vart jag låg till i mitt kreativa konceptstänkande samt min nuvarande tecknings-/avbildningstekniska nivå.

måndag 18 mars 2013

Assignment #6

"Förflytta dig mellan punkt A och punkt B.

Ta en annan väg tillbaka.

Dokumentera."

Jag valde att ta mig ut i skogen som ligger runt Stamsjön i min hemort Lerum. Jag tänkte att jag skulle gå hela varvet runt sjön och gå hem sen. Det problematiska i detta var att jag inte direkt tog någon annan väg hem. Jag har gått just den rundan i just den skogen massvis med gånger. Då slog det mig: jag hade tagit med mig min iphone för att kunna lyssna på musik medan jag traskade. Jag kom att tänka på hur samma ställe kan kännas helt olika beroende på vilken musik man lyssnar på. Det är nåt jag har tänkt på från och till, just för att det ibland känns som att låten man lyssnar på är "helt fel" för just den platsen man vistas på för tillfället. Jag tänkte att jag skulle tolka uppgiften på så sätt att jag lyssnar på EN artist (Bob Dylan) halva vägen runt sjön, och EN ANNAN (Soundtracket till "Lemony Snicket's A Tale of Unfortunate Events") under andra halvan. På det här viset skulle jag ju ta en "annan" väg hem än jag brukar när jag går den slingan.

Jag skulle vilja be dig som läser om en tjänst: titta på bilderna nedan samtidigt som du lyssnar på låten som står under dem. titta noga och lyssna en liten stund. Tänk på hur du känner dig och upplever bilden. Gå sedan vidare till nästa grupp bilder och gör samma sak med dem fast med den nya undre musiklänken. Jag tycker det är en lite småintressant grej, hur bild påverkas av tillhörande musik. Hoppas ni delar och förstår min tanke.

Lyssna nu på Bob är du snäll.

Lyssna nu på Soundtracket är du snäll

Kom på lite såhär i efterhand att det kanske hade illustrerat mitt tanke-exempel lite bättre om jag istället bara hade filmat och lagt på musiken i efterhand. Hehe. Nu vet jag i alla fall vad jag kan göra bättre till nån annan gång. The more you know.

torsdag 14 mars 2013

Assignment #7

"UNDER MIN JACKA

under min jacka

vad finns?"

(obs! detta är inte hela bilden, men min sunkiga scanner vägrade fatta att det var en hel bild och delade upp filen i 2 bitar. Den klarar ju sig utan den saknade biten, men om tillfälle finns kan jag visa den "live" på redovisningstillfället.)

Jag tyckte det här assignmentet var rätt kul, men det var ett helsike för mig att komma fram till vad jag skulle ha som kröp ut under jackan. Från början var jag inne på nåt troll/orch-liknande för att jag ville visa på det äckliga och onda som finns på allas insida (Typ som att "ha nåt innanför jackan" var synonymt med att "ha lik i garderoben", tänkte jag. ). Men jag blev missnöjd med alla troll jag försökte rita, och det kändes som att bilden och kompositionen ville ha nåt snällare under jackan. Då tänkte jag måla nåt djur eller flera som skulle sticka ut sina huvuden ur jackan. Lite som i den där gamla folksagan om djuren som bosätter sig i en vante (den börjar efter 3 min). Jag brukar ofta tänka mig vilka djur mina vänner och bekanta skulle vara om alla vore djur. Jag var rätt säker innan på att jag skulle vara antingen en katt, surikat eller nån sorts knubbig falk, men nyligen blev detta ifrågasatt av en person som tyckte att jag passade bättre som en west-highland-white-terrier. Oh the disappointment. Jag som trodde jag var nåt coolt djur, så var jag bara en tråkig jäkla pensionärshund i hennes ögon. Jag ville inte rita en sån hund, därför skrotade jag den idén. Sen kom jag på att jag kunde rita mig själv, fast som litet barn. När jag tänkte på uppgiften för tredje gången tänkte jag att jag kunde koppla den till min egen personlighet. Jag är medveten om att jag kan vara rätt naiv, barnslig och se allt i svart och vitt - Därav bildens färgbrist och legot. Lampan lade jag mest till för att jag ville ha nån ball ljuseffekt samtidigt som jag experimenterade lite med komposition. Faktumet att det bara är mitt hår och mina ögon som är färgade var för att jag kom att tänka på färganvändningen i Sin City-filmen/serierna och ville ha en liknande effekt (endast pga. att jag tycker det ser fräckt ut). Hehe. Nu finns det väl knappt nåt kvar att analysera...? Hoppas inte det!

Klart slut, varulvstjut.

Veckoreflektion v.10

Under denna veckan läste vi Vygotskijs bok "Fantasi och Kreativitet i Barndomen". Den gav en bra inblick i hur man kan se på barns skapandeprocess och vad man enligt honom skall göra för att främja dess utveckling.

På tisdagen hade vi Workshop med Mattias. Den var riktigt spännande, tycker jag! Vi fick instruktioner om att gå ut ur olika utgångar från HDK, och sedan skulle vi följa efter den första personen vi fick syn på tills den antingen anade att de blev förföljda eller för att vi tyckte att vi hade förföljt samma person för länge. Efter 30 minuter skulle vi stanna på platsen våra förföljnings-offer hade fört oss till och teckna av 4 saker på platsen. Jag hamnade i korsningen utanför Restaurang Solrosen och Hagabadet. Där målade jag av en soptunna, ett rör, ett träd och ett av Hagabadets fönster. När vi kom tillbaka till HDK blev vi tillsagda att lägga ut våra bilder på golvet och skriva 5 ord som vi tyckte stämde in på platsen vi hade hamnat på. Sen skulle vi skriva massa om ordet vi valt och spinna vidare på det. Efter detta skulle vi välja valfri bild tillsammans med valfritt ord som låg på golvet. Just den delen av dagen har jag lite dåligt minne av, tyvärr. Nåväl. Därefter fick vi tejpa fast eller skriva en bit från våra texter på vår bild, sätta frimärke på baksidan, skriva en adress och valfritt meddelande bak för att sedan skicka iväg det. Jag valde Majas bild på 2 byggarbetare för att jag gillade hur hon hade fått till vecken och fickorna på deras hängselbyxor. Som text till bilden valde jag "Hon är den som binder samman allt".

Det var en liten snutt som egentligen handlade om min mamma, men här drog jag väl kopplingen att det var byggarbetarna som håller ihop och bygger upp allt. Jag kom inte på nån kompis adress, så jag var skittråkig och skickade "brevet" hem till mig själv.

Onsdagens snabbt utgivna assignment gjorde mig lite opepp, för det kändes så slappt formulerat (som att det inte egentligen spelade nån roll vad vi gjorde på assignmentsen). "Förflytta dig mellan punkt A och punkt B. Ta en annan väg tillbaka. Dokumentera". I ärlighetens namn har jag inte börjat på det assignmentet än, men det blir nog av snart nog ändå, tror jag.

På fredagen skulle jag och Kristian hålla i ett eget sokratiskt samtal. Jag hade inte förberett mig och känt av ordentligt om vårt ämne (Joaquin Pheonix film "I'm Still Here"), så det blev ett kort samtal som uttömdes ganska fort, för att jag inte hade förberett några bra frågor osv. Det kändes lite surt. Men det känns å andra sidan gött att veta vad jag skall tänka på tills nästa gång när jag är samtalsledare! Det löser sig, änna.

torsdag 7 mars 2013

Reflektion V.9

Den här veckan var det mest läsande på schemat. Vi hade bland annat på torsdagen ett seminarie om kompendiet "Bild, en samtalsguide om kunskap, arbetssätt och bedömning". Min grupp skulle komma på skäl till att läsa bildämnet, samt metoder man kunde använda sig av för att öka bildförståelse och det konstnärliga seendet hos eleverna. Det jag hade mest behållning av denna vecka var egentligen fredagens sokratiska samtal. Vi pratade om hur disneyfilmer har påverkat oss positivt och negativt. Vi konstaterade bland annat att de kvinnliga disneykaraktärerna sällan har spelat starka eller självständiga roller, och ifrågasatte det positiva och negativa med att det ofta är disneyfilmen som ger moderna barn en stor del av samhällets värderingar. Vi pratade även om ämnet "när man egentligen kan kalla sig för konstnär?". Vi såg en film om en man som hade gått på konstfack och som framförde ett performance i form av att han sprejade svart färg överallt i slumpmässiga mönster på en tunnelbanevagn. Som vanligt kom vi inte fram till några superkonkreta slutsatser, men fick nya infallsvinklar på ämnena.

Det var allt för den här gången. Hajhaj.

Assignment #4 (Blir det väl?)

"Emellan alla människor

Osynligt utrymme med innehåll

Ta tag och synliggör"

(Tolka fritt)

Eftersom Amanda gjorde sitt assignment nästan exakt på det sättet som jag tänkte göra mitt, fick jag tänka om och komma på en ny tolkning av det hela. Jag blev lite inspirerad av DNA-strängen i Kristians assignment, också, så jag vet inte hur originellt det gör mitt koncept... Men vafan, jag är nöjd ändå!

Min tanke var att barn faktiskt binder två individer på ett oåterkalleligt och slutgiltigt sätt. Det är något jag har tänkt lite på det senaste, eftersom min kompis har sagt att han inte hade haft nåt problem med att skaffa barn nu såhär vid 21 års ålder, om hans partner hade föreslagit det.

Visst kan man skilja sig och "dela" barnet mellan sig och den andra personen, men man kommer aldrig ifrån det genetiska bandet man faktiskt har skapat tillsammans. Ett liv, liksom. Det är fan mäktigt, men inte desto mindre asläskigt. Jag vet inte om jag hade klarat av det. Inte förrän jag är minst 30-35, typ... Jag tror tyvärr att jag är för egocentrerad för att göra alla uppoffringar som ett barn kan kräva.

Det är ju som en sorts given norm i dagens samhälle att precis alla "lyckade" människor skall ha barn. När ett par har varit ihop en lång tid, har en stabil inkomst och allmänt "sitt på det torra", kommer ofta frågan "Jaha, och när tänker ni skaffa barn, då?". Det är i alla fall intrycket jag har fått genom teveserier och livserfarenhet. Det budskap jag ville framföra med alla BLABLABLA:n i min bild var väl ungefär "-Att det alltid skall vara ett sånt jävla tjat om barn.".

Det jag ville visa på genom bebisarnas sammanlänkade navelsträngar var ungefär oskyldigheten hos små barn, och att det känns som att de inte gör någon direkt skillnad på varandra när de är så små. Det finns väl knappast några diskriminerande bebisar, tänker jag. Man kan också tolka det som att de alla är beroende av varandra och andra människor för sin utveckling och överlevnad.

Andra tolkningar välkomnas! Jag har lite svårt att bena ut 100-procentigt vad jag faktiskt ville säga med bilden. Hehe.