"Gör en catch-up med någon/något/någonstans du inte tänkt på under de senaste 13 åren. Spendera dagen i dess närvaro.
Dokumentera ur personen/föremålet/platsens synvinkel"
Detta är min tolkning av uppgiften. Jag valde att "catch:a upp" med min barndoms demoner, och det ganska bokstavligt talat. När jag var ungefär 9 år (för c:a 13 år sen) tittade jag ibland på barnprogrammet Sailor Moon. Det handlar om en flicka som får superkrafter och slåss mot demoner som bor i underjorden. Dessa demoner kommer titt som tätt upp till människornas värld för att terrorisera dem. När jag var liten var jag egentligen inte så rädd för hur demonerna såg ut, men deras röster och brutala uttryckssätt gav mig ordentliga mardrömmar. Nu när jag är äldre skräms jag inte av klippen, men med den här filmsnutten hoppas jag kunna förmedla samma känsla av skräck till betraktaren som jag själv kände då. Jag valde att filma teven medan jag under dagen tittade på de gamla avsnitten och då specifikt filma de partier då demonerna syntes som mest. Jag klippte sedan ihop de "värsta" bitarna och försökte att få dem att framstå som ännu läskigare genom att lägga till skrämmande ljud och dylikt. Det går att invända och säga att jag inte har inkluderat objektet(tv:n eller tv-serien i det här fallet)s synvinkel, men jag tycker att det representeras bara genom att man får se att klippen visas på en teve. Dessutom tycker jag att man genom att fastna i tittandet på serien inkluderas i dess värld och känner hur den för betraktaren "berättar sin historia" ur det egna perspektivet.
Jag tycker att Max och Amandas uppgiftsupplägg var påhittigt och bra. Jag hade dock problem med att dra mig till minnes en/ett plats/person/sak från 13 år sedan som jag inte hade tänkt på över huvud taget på ett eller annat nostalgiskt sätt. Jag böjde lite på reglerna här: jag har faktiskt tänkt på hur jag kände inför sailor moon-demonerna genom åren, men det kändes ändå som en bra känsla att utforska och fördjupa sig lite i. Jag ville möta mina demoner, så att säga. Pun intended. Uppgiften är bra på så sätt att den nästan tvingar en att krama ur sig och återupptäcka saker som man kände något för i det förflutna. Jag tror att det kan tjäna som en bra inspirationskälla vid rätt tillfällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar