Veckoreflektion(er), sammanfattning

Jag har tyvärr varit lite dålig på att uppdatera bloggen med veckoreflektioner, men här kommer ett inlägg som förhoppningsvis täcker det mesta i min arbets-/tankeprocess:

Sen starten av det här gestaltningsprojektet har jag haft svårt att komma igång med den rent praktiska delen av arbetet. Jag har istället gjort det mesta "arbetet" mentalt, då jag ofta har brainstormat intensivt (och kanske ibland för kräset - därav att det har tagit sån tid sen jag bloggade. ) kring hur jag vill framställa mitt projekt. Från början tänkte jag göra en enkel audio walk (fast en som inte kräver att lyssnaren måste gå någon särskild slinga/väg) av ljud jag har spelat in under en resa i Österrike. Tanken var (och är fortfarande) att sätta ihop ljudklippen i Garageband och lägga till en berättarröst ovanpå som hjälper till att "dra in" lyssnaren i berättelsen/miljön. Min kompis Fritjof har tillgång till en bra ZOOM-diktafon, så jag hoppas han så småningom kan hjälpa mig med inspelning och klippning. Denna berättelse skall bygga på de erfarenheter/minnen och mentala bilder jag fick under min resa.  Jag har inte börjat slipa på berättarröstens monolog än, men jag har fått klart för mig vilka känslor jag vill förmedla till lyssnaren via den. För att återkoppla till mitt förra inlägg med Bonhoeffers text om dumhet och gott/ont, tänkte jag på nåt sätt inkorporera det som ett återkommande tema i monologen.

Av de olika idéer jag har fått under projektets gång är det tre som har känts mest genomförbara och dröjt sig kvar i huvudet. Jag bestämde mig för att göra en liten "blueprint" av dem, så jag kunde förtydliga för både mig själv (och för dig som följer min arbetsprocess) hur jag har visualiserat dem.

Min "blueprint". Idé 1 är en kartonglåda i vilken jag har byggt en liten alpby i miniatyr. Genom de röda hålen kan man titta in i lådan (som är belyst utifrån genom en lampa riktad in genom ett hål i "taket").  Idé 2 liknar mer ett klassiskt utställningsupplägg, där jag har avbildat minnesbilderna från min resa i tavelformat. Som läget är nu har jag bestämt mig för att köra på min tredje idé om den ensamma bergstoppen/bergskedjan. Den känns mest intressant, då att den har potential att bli komplex men ändå avskalad på samma gång. Sen känner jag att det vore en allmänt cool idé att göra en mindre avbildning av något som är så massivt som en bergskedja. Ofta är det sådana kolosser som ger folk perspektiv på hur små de är i förhållande till naturen/omvärlden, men jag vill istället här "förminska" det stora och visa på storheten i människans relationer och känsloliv. På bilden för idé 3 finns ingen musikspelare avbildad bredvid, men jag har en idé om att ha nån sorts spelare inkluderad nära skulpturen som kan spela upp mina insamlade ljud, och göra upplevelsen komplett.

Jag har sedan jag ritade blueprinten kommit på en till del till skulpturen (därför syns den inte på bilden ovan), som är tänkt att knyta ihop min ljudslinga och skulpturen: jag tänkte hålla papper i olika färger bakom skulpturen och rita ut konturerna på papprena. Sen tänkte jag på något sätt klippa ut och fästa konturerna/mellanrumsformerna på bergskedjan. Detta för att på nåt sätt accentuera "det som finns mellan bergen" - (i det här fallet de mänskliga relationerna/berättelsen) en abstrakt idé som Anna introducerade för mig på en av handledningarna. Jag kanske lägger upp en bild på detta i ett senare inlägg.

En bild för att bevisa att jag faktiskt har gjort något KONKRET för att realisera min vision; jag har köpt lera och verktyg att bygga upp bergskedjan med! (hehe)

Text till Litt. Seminarium 19/2

Dietrich Bonhoeffer, (1906-1945)

Om Dumheten:

"Dumheten är en farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan bär alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rätsida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda - i sådana fall blir den dumme rentav kritisk - och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag.

Och den dumme är till skillnad från den onde restlöst självbelåten; han kan till och med bli farlig, eftersom han retad gärna går till attack. Därför måste man vara mer försiktig med den dumme än med den ondskefulle. Aldrig mer tänker vi försöka övertyga den dumme med skäl; det är meningslöst och farligt.

För att veta hur vi skall komma dumheten till livs, måste vi söka förstå dess natur. Så mycket är säkert, att den inte till sitt väsen är en intellektuell defekt, utan en mänsklig. Det finns människor med ovanlig intellektuell rörlighet som är dumma, och det finns intellektuella tröghuvuden som är allt annat än dumma. Denna upptäckt gör vi till vår överraskning i bestämda situationer. Därvid får man mindre intrycket att dumheten är en medfödd brist än att under vissa omständigheter människor GÖRAS dumma, resp. låter sig fördummas. Vi lägger vidare märke till, att denna defekt är mindre vanlig hos avskilt och ensamt levande människor än hos människor och människogrupper som av tvång eller böjelse lever i flock. Så är kanske dumheten snarare ett sociologiskt än psykologiskt problem. Den är en särskilt form av historiska omständigheters inverkan på människorna, en psykologisk följdföreteelse till bestämda yttre förhållanden. Vid närmare påseende visar det sig, att varje stark yttre maktutveckling, den må vara politisk eller religiös, slår en stor mängd människor med dumhet. Ja, man vågar nästan tala om en socialpsykologisk lag. Den enes makt behöver den andres dumhet. Processen är inte den att vissa - t.ex. intellektuella - anlag plötsligt skrumpnar eller förtvinar, utan människan förlorar sin inre självständighet under maktutvecklingens övermäktiga tryck, så att hon mer eller mindre omedvetet avstår från att ta ställning på egen hand. Att den dumme är egensinnig, betyder ingalunda att han är självständig. Man märker redan vid samtal att man inte har med honom själv att göra personligen, utan med slagord, klichéer och dylikt, som fått honom i sin makt. Han är trollbunden, bländad, in till kärnan missbrukad och misshandlad. Sålunda förvandlad till ett viljelöst instrument blir den dumme i stånd till allt ont, men samtidigt ur stånd att inse det onda. Häri ligger risk för ett diaboliskt missbruk som kan döma människor till slutlig undergång."

Walkabout 1

1. Götaplatsen/Poseidon:

Vad gör den med dig? Vad gör den med platsen? Hur uppfattar du rummet och Poseidon? Vad berättar den om sin tid?

2. Kajsa Von Siepen - skulptur, Konstmuseet:

Vad gör den med dig? Vad berättar den om vår tid? Vad gör den med rummet?

3. Föreställ dig att Poseidon och Kajsa Von Siepens skulptur byter plats:

Hur blir det? Vad händer med Rummet? 

4. Vasaparken - Hitta stenen i gräsmattan:

Vad gör den med dig? Vad händer med rummet?

5. Kungsparken:

Vandra runt och se på de olika uttrycken som finns i parken. Är det något som fångar din uppmärksamhet? Varför?

6. Pedagogen:

Besök Marit - Vad börjar du tänka på? Hur är det att möta hennes blick? Vad gör hon med dig? Vad gör hon med rummet?

7. Feskekörka:

Ställ dig i den lilla skulpturen. Vad händer? Hur känns det? Vad berättar de om?

10. Järntorget, Fontänen:

Varför är den där tror du? Vad berättar den om rummet?

11. Andra Långgatan:

Vilka uttryck hittar du här? Vad gör det här rummet med dig? Vilka är här?

12. Masthuggstorget:

Vad gör den här platsen med dig? Vad uppfattar du?

Gestaltningsprocess del 2

Jag har bestämt mig för att köra på Idé 3 som jag nämnde sist i det senaste inlägget. Jag har fått filmat lite grann, men sen tog lagringsutrymmet på min telefon slut, så nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ur knipan. Delete:a lite från min enorma spotify-lista, kanske?...

Process, Gestaltning av "SPEL"

När vi fick uppgiften att dokumentera och gestalta kring Spel-temat, sa Nike att vi skulle försöka följa våra kreativa impulser och pröva att realisera våra idéer så mycket som möjligt, och i olika uttrycksformer dessutom. Som många andra plågas jag av rädsla för att misslyckas med de projekt jag företar mig, och lider lite av en "do-or-die"-mentalitet när det gäller mycket i livet. Jag visste att jag inte skulle hinna förverkliga alla mina idéer på det sättet som Nike helst ville att vi skulle, men jag tänkte att jag åtminstone skulle kunna brainstorma ihop en del idéer, av vilka jag skulle välja den bästa till att förverkliga mot slutet av gestaltningen. Nedan följer några av mina "bästa" idéer:

Spel för mig är något som ger spelaren makt eller tillgångar hen aldrig skulle ha tillgång till annars. Precis som detta kan ge spelaren massa goda möjligheter såsom att rädda folk och leka superhjälte, kan det också ge hen möjlighet att leva ut sina mörkare impulser, såsom att döda och stjäla. En idé skulle alltså kunna utforska detta mörker i form av att jag spelar ett av mina FPS(first person shooter)-spel och pausar för att reflektera varje gång jag dödar någon, eller gör något moraliskt ifrågasättbart. Jag måste under min reflektion komma på en bakgrundshistoria till den jag mördar och ta ställning till/berättiga min handling. Kan jag inte göra det måste jag stänga av spelet. Alla reflektioner filmas och klipps ihop till en "slutprodukt".

Idé nr. 2: Jag filmar bara alla brutala dödsskjutningar och gör dem till ett makabert döds-kollage (för att belysa hur avtrubbande det kan vara att utsättas för sådana bilder gång på gång.). Jag har nämligen en känsla av att jag själv är sjukt avtrubbad när det gäller sådana saker. Antagligen var det därför jag inte reagerade lika kraftigt på kollage-klippet Peter visade oss om kvinnoförnedring i spelvärlden.

Idé nr. 3: Jag filmar min egen vardag ur ett FPS-perspektiv, där jag utför vardagliga "uppdrag". Jag kan till exempel ge mig själv erfarenhetspoäng för att jag går ut och införskaffar diverse "skatter" såsom mjölk och bröd. På så sätt tvingas jag reflektera över vilka fysiska möjligheter jag själv har, men som andra kanske inte har. En rullstolsbunden har ju knappast samma konnotationer och upplevelser när det gäller "en promenad" som jag har. Tanken här är mest att inte gå runt och stirra för mycket ner i asfalten, utan istället se mig omkring och verkligen ta in/uppskatta min omgivning och mina möjligheter.

Digital workshop med Peter ("ta makten över din avatar")

Vi fick här välja bland olika debattartiklar för att sedan importera en till Adobe Acrobat PRO. Vi skulle därefter med hjälp av programmet strycka över alla ord i texten utom tre. Dessa tre ord skulle på något sätt gå att koppla till användandet av våra avatarer i Second Life. Jag valde de tre orden förmåga, flexibilitet och förverkliga. Detta för att jag kände att det var dessa ord som kärnfullt beskrev min upplevelse av spelandet (och samma känslor jag upplever varje gång jag spelar dator- eller tv-spel, vilket jag även ofta gör på fritiden). Orden kändes inte bara relevanta för min del, utan jag misstänker att fenomenen som de beskriver går att koppla till de flesta spelare, eller "gamers" om man så vill. 

Det andra delmomentet i uppgiften bestod i att vi skulle ta med oss våra tre ord ut i verkligheten och ta ett foto kopplat till orden (se nedan). Som den enkelspåriga typ jag är var den första bilden jag fick i huvudet en bild av gymmet där jag brukar träna. För vilket ställe främjar förmåga/flexibilitet och förverkligande om inte gymet!? 

Sedan skulle vi manipulera bilden i photoshop genom att dela upp den i fem olika enfärgade fält. Färgerna skulle hämtas från bildens redan existerande färgpalett/färgskala.

sedan var tanken att vi skulle inkorporera våra ord i bilden på nåt sätt (vilket jag råkade missa helt då det begav sig) och göra en animation där något i bilden skulle röra sig. Eftersom jag är nybörjare med photoshop gick inte animationsbiten som tänkt, och trots mina febrila försök fick jag inte kettlebells:en i bakgrunden att flyga upp i luften som jag ville... Men, men. Det här är ju en processdokumentation, och då antar jag att det är ok att visa upp sina misslyckanden, så länge man har något att visa upp överhuvudtaget! 

Second Life process

Som delmoment i LGBD40-kursen skulle vi skapa avatarer i online-spelet second life, och sedan "ta makten över" dessa genom att spela spelet utifrån deras perspektiv. Jag försökte ihärdigt att skräddarsy min karaktärs ansiktsdrag och klädsel, men tappade bort mig hela tiden bland spelets många menyer. De klädval osv. jag upptäckte att jag faktiskt kunde göra kändes omotiverade, då default-kläderna min avatar hade kändes mer "mig" som de var. Jag lyckades dock få på en gitarr på min avatars rygg, så i sin "opersonlighet" blev han ändå tilldelad ett attribut som har stort värde för mig. 

När vi väl började spela märkte jag att spelet laggade, vilket fick min avatars ansiktsdrag att ändras något helt groteskt (se översta bilden nedan). Det komiska var att det bara var jag som såg min avatar på det viset; Kristian, Titti, Peter och Katarina såg avataren precis som jag hade avsett. Det fick mig att tänka på hur vi människor väljer att representera oss själva i verkliga livet. Till exempel: även om jag har en brännskada i ansiktet som starkt präglar sättet jag ser på mig själv, behöver inte det påverka andra på samma sätt. Samma sak om jag sitter i rullstol, eller om jag skulle sakna mina armar. Jag kanske har nära vänner som ser förbi den ytliga fysiska dimensionen och ser potentialen och möjligheterna i min person, ändå. Det är detta tänk som har präglat min approach till de senare uppgifterna i kursen: jag tänkte mer och mer på vilken viktig roll spel kan ha för att ge folk vissa rörelsemöjligheter och fysisk frihet som de kanske inte skulle ha annars. 

(freaky-face)

kristians avatar(uppe till höger) passade inte heller in i den klassiska mallen för kroppars proportioner osv. Det räckte tydligen som argument för att bannlysa honom för spelare i en av världarna vi besökte. Det var en underlig upplevelse. Flera av dem hade "udda" utseende på sina avatarer, men kristians var "för ful", så han fick inte vara med och leka, helt enkelt.  

Min tolkning på Lisa & Pontus Assignment #5

"Mamma har alltid sagt att du inte skall leka med maten, men du har ju för tjyven talang. Dokumentera."

Det vegetariska vidundret från Indien.

Det här var från min (indiska) middag. Jag tyckte att burkarna hämtmaten kom i hade bra potential för en ansiktsform, och paprikan såg ut att kunna åtminstone användas till läppar.

Min frukost. Det kanske är svårt att se vid första anblick, men jag ville att man skall se bilden som en kvinna på en sten mitt ute i havet. Hajar cirkulerar runt henne i filmjölkshavet. Jag skar av en bit av mitt rostade bröd för att ha som båt, och försökte hitta en flinga som kunde funka som segel. När jag sedan såg på bilden, såg det dock mer ut som en kvinna i lång klänning, som stod vid en klippa. Hajfenorna kanske inte blev de bästa, men det är inte lätt när man ska hitta fen-formade flingor i en stor cylindrisk glasburk. Idén från början var att skriva ut fotot och fylla i och lägga till konturer som kunde förstärka hur jag ville att betraktaren skulle se bilden. Min skrivare var dessvärre kass som vanligt, och kunde inte skriva ut bilden ordentligt, så jag nöjde mig med att låta fotot tala för sig själv.

Lisa och Pontus kom fram till nästan exakt samma uppgift jag och Micaela formulerade. Skillnaden var att vi beskrev tallriken som ett slagfält.

Uppgiften kan vara bra på så sätt att den är lekfull samt att den vidgar utförarens vyer om vad som kan vara "rätt" och "fel" material att arbeta med. Det är intressant att hitta nya utlopp för kreativiteten. Jag trodde inte alls att det skulle vara så kul att skapa något med just MAT. Det är ju liksom lite socialt förbjudet att sitta och "leka" med sånt (som assignmentet antyder). 

Assignment #5 till Emelie och Anders

Din tallrik är ett slagfält.Skapa med mat och dokumentera.

Veckoreflektion V.42

Den här veckan har vi bl.a delat ut och genomfört det fjärde assignmentet. I och med att vi bara hade en halv dag på oss att jobba med våra egna tolkningar av assignmentet och utkastet till didaktik-PM:et (som skulle vara klart på torsdagen) lurande runt hörnet, blev det lite stressigt. Vi hade ett handledningstillfälle för PM:et på tisdagen, men jag valde att inte gå på det, då det kändes som att det materialet jag hade var lite för abstrakt och för mycket på idéstadiet.

Det faktum att onsdagen var helt vigd åt eget PM-arbete tyckte jag var skönt, för då fick jag verkligen tid att tänka över vad jag ville jobba med för teman osv. Jag valde att arbeta runt begreppen SYMBOL och IKON. Jag har också en idé om att inkorporera mina tidigare spekulationer om vad folks representationer som djur och färger kan vara.

På torsdagen hade vi PM-feedback med Rebecka och Camilla. Den responsen jag i huvudsak fick på mitt arbete var (som jag förstod det):

1. Försök att involvera, intressera och entusiasmera eleverna mer i mina uppgifter. Som det var i nuläget var mina uppgiftsupplägg för stela/styrda.

2. Försök att komma på nån approach som inte tvingar eleverna att tolka den egna upplevelsen av sig själva så mycket. Alla kanske inte vill ha en så personligt "avslöjande" uppgift. Testa att lägga uppgiften mer utanför eleverna.

Idag (Fredag) hade vi sokratiska samtal. Jag, Max och Lisa ledde ett samtal med utgångsfrågan "Är det okej att göra abort om man får reda på att barnet kommer ha t.ex genetiska abnormaliteter/defekter?". Samtalet flöt på bra och det kändes som att alla var nöjda med diskussionen mot slutet.