Sen tänkte jag på hur min rit-utveckling har sett ut. Jag målade ju och pysslade på dagis, och då var det ingen stor grej med det, men när jag började förskolan tog det fart. Min bästa kompis Simon och jag har gått i samma klass från förskolan till nian, och han har alltid varit duktig på att måla. När vi var mindre var det nästan som en statusgrej: Simon hade coolast fantasi och kunde förverkliga den på häftigast sätt, och detta gav honom makt i form av acceptens och att alla ville leka med honom. Jag ville såklart vara lika ball, så jag bestämde mig för att jobba på mitt ritande tills jag förhoppningsvis skulle bli lika bra. Där är en intressant koppling till att man utvecklar bildspråk som ett maktverktyg.
I tisdags lånade jag boken om abjekt konst för att sedan på onsdagen jobba på vårt andra assignment (mer info i tidigare inlägg).
Vi hade också ett intro i gestaltning, där vi fick jobba med ordet JAG och associera i flera led till vad vi förknippade med ordet, samt vilka associations-ord/leksaker vi skulle kunna välja för att symbolisera oss själva. Alla fick markera sitt personliga "revir" med tejp och ställa upp 2 leksaker tillsammans med JAG-orden. Jag missuppfattade kanske uppgiften, för mitt slutresultat sa egentligen inte så mycket om mig själv. Jag ville mer få fram ett koncept. Orden jag valde var "System/Känsla/Karaktär". När vi sedan fick feedback i form av en lapp med ett för reviret symboliserande ord på från varje person, fick jag få lappar som jag tyckte överrensstämde med vad jag försökte förmedla. Men det är ju också intressant, egentligen. Det kanske är "så" jag är? Det kanske är en undermedveten projektion av min personlighet? Jag har ingen aning, men det är kul att spekulera i.
(Det stora bordet i mitten med alla leksaker var mitt revir)
Fredagen handlade om försvarsmaktens reklamkampanj "Vad håller du på med?". Vi hade ett sokratiskt samtal runt frågan "Om det blev krig i Sverige, skulle du ta värvning?", som jag tyckte var väldigt intressant. Personligen fick jag hålla mig själv tillbaka lite, då jag ville prata hela tiden. Det kanske mest intressanta tycker jag var de olika vinklarna folk hade på frågan. Micaela var den enda som sa klart och tydligt att hon hade kunnat ta värvning och skjuta på folk om hennes familj och landplätten Sverige var hotade. Kristian hade en bra tanke om att han kanske hade gjort det med beroende på grupptrycket och den egna familje-ideologin runt Sverige som land. Själv kom jag fram till att jag är för vek för att kriga, så jag skulle inte ta värvning om jag inte blev absolut tvingad till det. Ingen landplätt är enligt mig värd att försvara om man får behålla sitt liv och sin familj någon annanstans. Jag tror att tanken med att lägga in mycket patriotiskt värde i en bit land och i folket som bor där bara underblåser och skapar misstanke gentemot andra.
Sen får jag säga att jag blev rätt provocerad när jag såg de här affischerna. Vissa av dem kan tyckas vara rent meningslösa sysslor, men som jag ser det försöker försvarsmakten förminska populärkulturens/den allmänna kulturens värde hos folk. Genom att ställa sysslorna på affischerna i relation till de givet moraliskt korrekta exemplena "Vi bygger upp nya broar i krigshärjade land, ger sjuka vaccin och räddar världen från AIDS, malaria samt ditt och datt." ger folk dåligt samvete för att de håller på med grejer för att göra sitt och andras lokala liv mer lätt/värt att leva. Jag tror att det är de små sakerna i tillvaron som gör det, och jag tror att människan aldrig kommer må riktigt bra. Vi strävar efter att få det bättre hela tiden, oavsett om vi är fattiga barn i afrika eller rika schtekar-kids i smögen. DET ÄR ALLTID NÅT SOM SAKNAS. Därför tycker jag att försvarsmakten gör ett stort misstag genom att trycka ner gigantiska, vinklade moralkakor i det svenska folkets halsar. Jag sa inte så mycket av det här i vår diskussion för att jag ville vara så öppen som möjligt för andras ungångspunkter och synvinklar, men jag tänkte att jag ändå kunde spy ur mig den här ventilationen här på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar